Snart är det jul!
Det trodde ni inte va? Att jag skulle blogga. Tiden har gått sen sist (jepp) och jag har hunnit kicksa sönder några julkonserter, varit en massa i skolan och laddar just nu inför sista tiden och en praktisk tenta innan jul. Hände en rolig grej på en utav akademiskas julkonserter (förutom alla felspelningar etc):
Vi är i kyrkan. Andra konserten ska spelas. Känner mig lite, sådär, överlägset bra. Som man gör ibland. Dirigenten kommer in. Konsertmästaren reser sig, och i vanlig ordning reser sig alla andra. Hela orkestern står upp. Sedan vet jag inte vad som händer, men jag står i ca tre sekunder innan jag sätter mig ner. Blåser lite luft i hornet, kollar mina noter. Tittar mig omkring, inser att jag bara ser asses. Alla står alltså fortfarande upp.
Hittills är det inte så jättefarligt, känner mest att jag utstrålar en känsla av lack of respect. Får lite panik. Ställer mig upp fort som attan. Missar dock att alla andra sätter sig ner samtidigt. Där står jag. Alldeles ensam. Svettas lite. Vet inte riktigt om jag ska låtsas att jag ska stå upp, förvirringen börjar tillta eftersom att jag inte riktigt sätter mig ner. Tillslut sätter jag mig dock ner. Och missar sedan min jätteviktiga jättehöga jättenakna ton.
Bur whatevaaaaaaaaaaaaaah säger jag :D
PUss puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar